En gång för länge, länge sedan, när tiden ännu var ung och teknologin var långt ifrån utvecklad, under de mörka tidsåldrarna, levde en mäktig trollkarl. Trollkarlens makt var enorm, han kunde nämligen få vem som helst att åstadkomma vad som helst, beroende på vad personen helst ville. Han kunde få smeden att skapa det finaste svärdet med endast ett slag med sin hammare, han kunde få bagaren att skapa mängder av bröd utan att använda några som helst ingredienser och han kunde få musikern att spela dom mest spektakulära melodierna på sin luta. Allt detta och mycket mer kunde trollkarlen skapa med enbart sina händer. Men trots att trollkarlen var mäktig var han ständigt hotad eftersom så många människor ville utnyttja hans krafter för sina egna behov. Trollkarlen kunde skapa lycka till alla, men han hade ingen makt att försvara sig. Därför var han ständigt på flykt.
En dag när trollkarlen färdades genom skogen blev han överfallen av banditer. Banditerna visste inte vem trollkarlen var och tog därför alla hans ägodelar utan att blinka. Trollkarlen protesterade såklart, men som straff för hans protester blev han knivskuren flera gånger av banditerna. Banditerna lämnade sedan trollkarlen ensam i skogen för att dö av sina skador eller ätas av de vilda djuren. I många timmar låg trollkarlen där och led, men han hoppades hela tiden att hjälp skulle komma. När han till sist insåg att hjälp inte skulle komma bestämde han sig för att det var dags för honom att ge upp sin makt. Han kunde inte röra sig i sina smärtor och han hade inga egna ägodelar kvar, därför tog han det som var han närmast till hands; en sten. Han samlade sina krafter och uttalade sedan en lång trollformel. Han slöt sin hand kring stenen och fokuserade alla sina krafter i den. Med andra ord, han överförde all sin makt och allt han kunde åstadkomma, till en liten sten som inte var större än en knytnäve. När all trollkarlens kraft var borta tog han ett sista andetag, stängde ögonen och slutade andas.
En flock vargar som hade känt lukten av färskt blod dök senare upp och slet trollkarlens kropp i stycken. En av vargarna råkade i sin iver äta upp stenen som trollkarlen hade i sin hand. Vargen var i många år en utmärkt jägare och alla varelsers största skräck, men även han dog en dag. Med djurets död försvann hemligheten om stenen i väldigt många år framåt.

På senare dagar, närmare bestämt år 1977, levde en ung man och gitarrist vid namn Eddie van Halen. Eddie var 22 två år och bodde i staden Passedena i USA. Hans största intresse var allt som hade med musik att göra, och hans favoritmusik var hårdrock. Han var ganska liten till växten, ingen som träffade honom kunde någonsin ana att Eddie tränade hårt flera dagar i veckan. Men det var inte hans kroppsbyggnad som var det första man lade märke till med honom, utan oftast var det hans stora frisyr. Eddie hade nämligen en stor svart hårman som ofta fick en att tänka på en svart björn. Hans klädsmak var också lite annorlunda mot de andra hårdrockarnas i trakten. De föredrog mest svart tröja och jeans. Eddie klädde sig ofta i tajta färgglada linnen med skrikiga mönster på och till det hade han oftast ett par svarta spandexbyxor. Eddies klädsmak var dock inget som störde många, han var en fantastiskt trevlig människa med mycket humor som folk alltid tyckte om. Eddie spelade också gitarr i rockbandet ”Van Halen” som han själv hade bildat tillsammans med sin storebror Alex van Halen som spelade trummor. Han brukade dessutom skriva många av låtarna till bandet. Men ibland när han inte kände sig tillräckligt inspirerad till sina låtar brukade han ta en akustisk gitarr och gå ut och sätta sig i naturen på en fridfull plats och spela i den friska luften. Det var precis det som hände på den här varma höstdagen i september. Van Halen var precis på väg att släppa sin första självbetitlade skiva, och de behövde mer material. Eddie hade därför som vanligt tagit sin gamla gitarr och gått ut, den här gången till en äng en bit bort ifrån staden. Ängen var ungefär lika stor som en fotbollsplan och var kantad med lövskog hela vägen runt. Alla trädkronor var färgade med höstens färger, röd, gul och orange och solen lyste med sitt strålande sken rakt ner på dom. Det gjorde att det lyste ner i skogen med dom vackra färgerna, med en snabb blick hade det nästan sett ut som om det brann mellan träden. Det hela gav en väldigt vacker omgivning runt om hela ängen. Trots att det var höst så var ängen fortfarande överfylld med grönt gräs. Det var en enda stor öppen yta över hela ängen, förutom på mitten där det stod en stor ensam sten. Eddie satte sig på stenen och lät fantasin flöda. Då hände något otroligt, melodin som han spelade var väldigt avancerad men ändå otroligt vacker och välspelad. Det var som ett otroligt solo, fast ändå i en melodislinga. Tekniken var också den otrolig, knappt så att Eddie förstod att det var han själv som spelade.
”Det här måste vi bara göra en låt av!” tänkte Eddie och sprang direkt hem till sin bror. Tillsammans skrev dom rocklåten ”Little Dreamer” som blev en älskad låt av både bandet och fansen.

Några dagar senare tänkte Eddie att han kanske kunde göra om det, han kanske kunde skriva ett nytt mästerverk, precis som han hade gjort med ”Little Dreamer”. Han gick ut till samma äng, men satte sig den här gången i gräset mitt på ängen och började spela. Det som spelades var bra, men det hade bara inte det där lilla extra som Eddie var ute efter. Han lade sig ned och funderade.
”Jag kanske kan få till något bättre någon annanstans…” tänkte Eddie, så han gick iväg till stenen som han hade haft sådan tur vid tidigare. Nu gick det bättre, Eddie lyckades fixa ihop ett riktigt bra och fastnande gitarriff. Han hittade också på en melodi till sången och skrev en text. Låten döpte han till ”Ain’t Talkin’ ’Bout Love” och den blev en av de mest älskade låtarna någonsin med bandet. Alla i bandet sa samma sak, ”nu har Eddie verkligen kommit igång med låtskrivandet!”. Senare bad de honom att försöka skriva en lika bra låt till, och självklart tänkte Eddie försöka.

Ännu ett par dagar senare gick Eddie ut på ängen igen, den här gången direkt till favoritstenen mitt på ängen. När han satte sig kände han något knöligt under sig. Han kollade vad det var och såg, en sten. Eddie lyfte upp stenen för att flytta på den och så fort han hade den i sin hand kände han sig plötsligt väldigt varm och lycklig inombords.
”Konstigt” tänkte han och började titta lite närmare på stenen. Den var röd med vita nyanser och den hade också spår av svarta fläckar. Den var rund och ganska ojämn, men inte vass eller kantig på något sätt. Till storleken var den ungefär lika stor som en knytnäve, och den var mycket skön och vacker att titta på. Det tycktes inte riktigt som om den hörde hemma på ängen, som om den borde vara någon helt annanstans.
”Äsch, det är ju bara en sten.” tänkte Eddie och slängde iväg den för att kunna koncentrera sig bättre på musiken, men precis som förut så kunde han inte hitta någon inspiration till en riktigt bra låt. Han försökte och han försökte men han fick bara inte till det. Då kom han att tänka på det, stenen!
”Kan det vara anledningen till att jag har skrivit dom här bra låtarna?” tänkte han. Han gick ut på ängen, hämtade tillbaka stenen, lade den bredvid sig och försökte igen. Nu började det låta riktigt bra igen. Fantastiska solon dök upp i Eddies fingrar och hans fantasi började flöda. Det var som om en helt ny musikalisk förmåga hade nått honom.
”Det är stenen!” utropade Eddie i förtjusning. Men vad skulle han göra nu? Han kunde ju inte lämna stenen här, han var ju tvungen att ha den och han ville kunna använda den på spelningarna också. Men hur skulle han lösa det? Då fick han en idé. Han sprang hem, den här gången med stenen i säkert förvar i gitarrfodralet. Väl hemma letade han reda på alla pengar han kunde hitta och gick sedan ut till sin gamla röda pickup. Eddie hade fått bilen som present på sin 18-årsdag av Alex, redan då var den i dåligt skick. Eddie hade dock aldrig haft råd att fixa i ordning den ordentligt och han hade helt enkelt inte hjärta att göra sig av med den. Därför använde han den inte så ofta, men när han väl gjorde det så blev det aldrig några korta sträckor. Den här gången satte han in nyckeln i det rostiga låset och började köra i riktning mot New York.

I många timmar körde han och till sist kom han fram till New York, Nordamerikas största stad.  De stora skyskraporna sträckte sig högt över de tillsynes små bilarna på gatorna. Trottoarerna var överfyllda med folk och överallt kunde man se gula taxibilar. Nu var det inte för att titta på den stora staden som Eddie hade kommit, han hade ett mål. Han fortsatte mot Manhattan och efter att ha letat reda på en parkering fortsatte han sin resa till fots. Till sist hittade han stället han sökte efter, en liten källare i ett litet avskilt kvarter. Utanför satt en skylt med texten ”Gitarrverkstad” på. Han gick in och där inne fann han en man i 40 årsåldern som satt och mixtrade med en gitarr, en man som han redan kände vid namnet Lester William Polfus. Lester var en ganska storbyggd man som var mycket musikalisk. Oftast hade han på sig svarta byxor och han bar alltid en enkel brun skinnväst. Han hade stora buskiga ögonbryn och under det, väldigt djupa ögonhålor, ibland kändes det nästan som om man tittade in i en tunnel när man tittade in i hans bruna ögon.
”Goddag, på dig Les!” sade Eddie med ett leende när han såg sin gamle vän.
”Eddie, min vän!” utbrast Lester när han såg vem det var som hade kommit in i hans butik. Han reste sig upp och gick fram till Eddie för att omfamna sin vän. Efter att ha välkomnat Eddie och bjudit honom på middag frågade Lester:
”Så Eddie, vad för dig till New York?”
”Jag är här för att be dig att skräddarsy en helt ny gitarr åt mig. Jag vill också att du krossar den här stenen och sätter in den i gitarrhalsen.” Eddie lade fram stenen. Lester observerade den noga och sade sedan självsäkert:
”Klart att jag kan ordna det här åt dig min vän, men du måste nog betala mig en viss summa för arbetet också.”
”Jag ber dig inte att göra det gratis, jag kommer självklart att betala dig väl.” sade Eddie och lade fram alla pengar han hade.
”Bravo! Då får du faktiskt ursäkta mig men jag har en gitarr att tillverka. Kom tillbaks om ett par dagar så ska jag ha den klar.” sade Lester med ett menande leende.

Ett par dagar senare återvände Eddie till källaren. Han hade tillbringat sina dagar i New York och sett några av dom nya banden som just hade dykt upp där, varav ett ganska okänt som kallade sig för Aerosmith. Nu skulle han hem och spela in skivan med Van Halen igen.
Han gick in till Lester och det första han såg var en helt ny och otroligt välgjord gitarr. Kroppen var helt guldfärgad och på baksidan av den svarta halsen var det små spår av rött. Högst upp på huvudet hade Lester skrivit sin signatur. 
”Tycker du om den?” frågade Lester med förväntansfull röst. ”Jag tillverkar den här sortens gitarrer tillsammans med gitarrföretaget Gibson, den här modellen kallar jag för Les Paul, döpt efter mig själv förstås."
”Den är… Perfekt!” sade Eddie. ”Kan du packa in den? Jag måste skynda mig tillbaks till Pasadena och testa den med bandet. ”
”Självklart.” svarade Lester. 5 minuter senare satt Eddie i bilen med gitarren bredvid sig på väg tillbaks till Pasadena.

Några dagar senare befann sig hela bandet Van Halen i en studio för att spela in den nya skivan. Grejerna var uppsatta och allt var redo för inspelning, men precis innan de skulle börja sade Eddie:
”Vänta lite, jag ska visa er en sak.” Han plockade fram den nya Gibsongitarren och kopplade in den i förstärkaren. När han greppade tag i halsen kände han hur värmen spreds igenom kroppen och fingrarna igen, precis som det hade varit den där dagen på ängen. Sedan spelade han, som han aldrig hade spelat förut! Ett solo, så avancerat och otroligt att ingen någonsin skulle kunna återskapa det med samma talang som Eddie! Efter att ha fortsatt med solot i ungefär 2 minuter tittade han på resten av bandet. Alla bara satt och gapade, totalt förbluffade över vad de just hade sett. Med ett flin frågade Eddie vad de andra tyckte även fast han var ganska säker på svaret. Svaret var att solot var så otroligt att de borde skapa en hel låt kring det, de kunde ju inte beröva världen på något så fantastiskt. Så de satte sig ner på plats i studion och skrev en låt. De andra i bandet tyckte att Eddies solo var som ett stort, starkt och skoningslöst vulkanutbrott, och därför blev låten betitlad ”Eruption”. ”Eruption” är idag ett av de mest välkända gitarrsolona i hela världen och den har inspirerat väldigt många människor till att börja spela gitarr. Redan när skivan släpptes fattade folk hur fantastisk den och alla andra låtar var, och därför sålde skivan 15 miljoner exemplar redan första året och idag har den nästan sålt 40 miljoner. Självklart förstår man att Eddie var nöjd med alla otroliga låtar som han hade skapat på skivan, men han avslöjade aldrig hemligheten med den mystiska stenen.

Av: Hampus Grönberg

Gjorde på svenskan, lika bra att lägga upp den.