Rockbloggen går dåligt. Jag tänker inte ta bort den men troligen sluta använde den... Ny blogg kommer snart!
Tack för läsningen mänskör!

Det var visst en tid sedan jag uppdaterade den här bloggen. Men nu är jag här igen!
Vi drar till med en av de bästa och vackraste låtarna i historien. Låten upptäckte jag själv i filmen The Comitments (rekomenderas!) där en snutt av låten spelas. Det var dock texten som fångade mig mest:

We skipped the light fandango
turned cartwheels 'cross the floor
I was feeling kinda seasick
but the crowd called out for more

Med en så genomtänkt lyrik följer nästan alltid en bra låt, vilket i detta fall är mer än sant. Ståpäls!


A Whiter Shade Of Pale - Procol Harum

Ett helt nyupptäckt band för min del, men icke desto mindre ett sanslöst bra sådant! När Power Of Rage var i Rättvik och spelade in rekomenderade studioteknikern oss detta band, och jag har självfallet lyssnat.
Den här låten är en av deras bättre och innehåller en hel del influenser av RATM. Sångerskan är som synes totalt galen! För det första är hon både lesbisk och svart vilket för vissa amerikaner är något av en uppebarelse, för det andra har hon en utstrålning som väldigt få sångare har och för det tredje har hon en fantastisk röst! Ett band som kommer lyssnas mer på! 

Skunk Anansie - Little Baby Swastikkka

AHA! Han var slayer-fans! Därför slaktade han barnen på dagiset!

Moralpanik, ett ord som både har missbrukats och glömts bort genom tiderna. Jag råkar dock veta av stensäkra källor att inte alla i vårt avlånga land vet vad ordet innebär, så det tänker jag med den här krönikan berätta. Jag ska berätta för er om hur Sveriges regering genom åren har försvarat moder Svea från otrevligheter, hur man har ställt band inför rätta eftersom bandens musik enligt vissa har haft förödande påverkan på ungdomar och varför vissa människor tycker att hårdrock är den hemskaste och värsta musiken i världen.
Vi börjar med ordet ”moralpanik”. Som hårdrockare har jag genom åren lärt mig vad det betyder, men för er som inte vet ska jag förklara nu.
Ordet ”moralpanik” såg solens ljus första gången 1972 då en sociolog i England letade efter ett begrepp som han kunde använda för att beskriva reaktionerna som hade följt av de nya ungdomsmodena punk och rock. Fenomenet i sig är däremot betydligt äldre, t.ex. 1938 när Astrid Kindstrand var första kvinna att läsa nyheter i Sveriges Radio och sedan fick utstå en våg av protester som ledde till att hon tvingades säga upp sig. Eller ännu tidigare när dansbanden just hade drabbat Sverige och landet var fullt av föräldrar som gick runt och klagade över hur absolut hemskt det var att deras ungdomar gick ut och dansade om kvällarna och sedan kanske drack en öl vid sidan av dansgolvet!
Alltså, moralpanik handlar mest om en skräck inför det okända och hur man i panik försöker försvara sig mot det. Som ni nog förstår så har hårdrocken, som för många är något helt okänt, fått ta emot många smällar från detta.

Så vad är det som har gjort att hårdrocken har blivit så pass utsatt? Är det så att det startar kräkreflexer på folk när de känner ett skönt gung mellan trummor och bas? Eller är det den distade gitarren ovanpå det hela som gör hårdrocken totalt outhärdlig? Troligen ingen av de två, utan det är nog bara så att folk är helt säkra på att hårdrocken är livsfarlig och tillslut kommer leda till Jordens undergång. Det är klart att med texter om våld, sex, alkohol och droger är det alltid någon som tror att det påverkar folk illa, men kan det verkligen vara så att människor blir våldsamma av något som de har hört en sångare skrika ut i en låt? I de flesta fall är ju faktiskt texten i princip ohörlig. Men som sagt, lägger man ett lupp-öga över låttexten så är bandet säkert jättehemsk för vem som än lyssnar. Det har till och med gått så långt att rockstjärnor som Frank Zappa, Twisted Sister och Dismember har blivit förhörda i domstol för att försvara sin rätt till sin musik. Till många människors lättnad har dock aldrig någon blivit dömd, och med tanke på den extrema bristen på bevis som alltid ligger i grund för det hela tycker jag inte att det så konstigt.

Något annat jag lagt märke till är hur man tidigare i världen har blåst upp det faktum om en brottsling lyssnar på hårdrock, och gjort det till anledningen till brottet. Jag menar, hur många gånger har man inte sett löpsedlar i Sverige som ”42-årig Irakier mördar 5-åring.”. Är mördaren svensk är det ingen som bryr sig, men är han invandrare är själklart det anledningen. Samma sak har det varit, och är ofta än idag, med hårdrock.
För att citera en självsäker åklagare på 80-talet:
”AHA! Han var slayer-fan! Därför slaktade han barnen på dagiset!”
Fattar ni vart min irritation ligger?

Sen kan jag ju inte säga att jag är förvånad när en morsa till en 13-åring stämmer Ozzy Osbourne när 13-åringen har tagit livet av sig efter att ha hört Ozzys låt ”Suicide Solution”. Sådana där händelser är ju helt klart en god anledning till att ogilla hårdrock och se det som en musikstil som fördärvar människor, men enligt mig är det inte artistens fel om ett fans ser en låttext lite mer seriöst än vad som kanske var menat från början. Som musiker kan jag säga att efter en livstid med hårdrock och textläsning har jag märkt att låttexter inte alltid är 100% seriösa.

För att sammanfatta det hela så kan vi väl säga att det egentligen inte finns någon anledning att använda hårdrocken som måltavla så fort det händer något mord eller liknande, men det kanske är det som är grejen. Det kanske är just ovetandet som gör folk så rädda för hårdrocken, för visst är det alltid lite skrämmande med sånt som man inte förstår. Men icke desto mindre, hårdrock påverkar inte människor illa, Ozzy är inte ute efter att tonåringar tar livet av sig, kvinnor kan visst läsa nyheter i radio och dansband förstör inte generationer! Inte enligt mig i alla fall…

Av: Hampus Grönberg

Någon annan än jag som känner lite brist på Black Metal i denna blogg? Här kommer i alla fall ett par godbitar för alla Black-metalheads out there!
Detta fina lilla band bär stolt upp namnet "Enslaved" och har med det namnet gjort sig välkända på den Norska metal-himlen. Jag föreslår att låtarna lyssnas på i precis den ordningen jag har lagt upp dom. Den första är en ganska lättlyssnad black metal-låt som innehåller flera tydliga spår från gothen. En fin övergång för dom som gärna vill glida in lätt och smidigt på den svarta metallen.
Den andra är en personlig favorit som jag först hörde på en dvd som jag lånade av min gode broder i nitar Alle. Den här låten är lite mindre black-metal än föregående med en fot starkt inne i viking-metalens läger. Det starka kör introt, marchpartiet, syntharna i bakgrunden, talpartierna... Ja, allt funkar i den här låten! En musikstil som inte får missas av någon riktig metalskalle ute i världen!

Enslaved - Path to Vanir


Enslaved - Havenless

Hur man har lyckats få ihop alla dessa band till en enda konsert är för mig ett enormt mysterium, men så in i helvete coolt! Detta kommer tveklöst bli årets metalhändelse och jag ska självfallet befinna mig på plats!

Oj herrejävlar, var inte igår jag var inne på den här bloggen! Men här är jag nu igen, med en efterlängtad dagens visa!

Alternativ metal i sitt esse, det är nog vad nästa band handlar om. Denna fina lilla låt spelades för mig under nyårshelgen i Tyskland på nåt MTV hårdrocks-maraton. Då tänkte jag inte mer på den utan lät den mest flyta förbi, men när jag senare kom hem till Sverige tänkte jag att jag kan ju kolla upp detta Tyska band med god smak för låttitlar. När jag sedan lyssnade igenom den kände jag att den här låten faktiskt var jävligt bra och likaså det Tyska bandet! Just den här låten har en känsla av In Flames genom hela låten också vilket gör den extra lätt och behaglig för oss Svenskar att lyssna på. Refrängen är underbart skön och resten av låten är som menad för circle-pit. Ett fint helggodis för alla hårdrockare där ute!

Emil Bulls - When God Was Sleeping

Nu ett litet inlägg om punkarnas punkare, coolingarnas coolingar, tuffingarnas tuffingar! Jag talar naturligtvis om alla punkares hjärta, "The Ramones"! Detta otroligt bra band som aldrig gjorde något personligt, utan bara gjorde saker för att det var coolt. Var det coolt med skinnjackor? Alla i bandet hade skinnjackor. Ansågs det plötsligt coolt att röka? Plötsligt sågs samtliga medlemmar med in cigarett i munnen på alla bandbilder. Var det tufft att spela elgitarr på hög volym? Självklart drogs volymen genast upp på alla spelningar. Och det var precis så dom gjorde! Och ändå slog detta extrema wannabe-band igenom världen över! Hur gick nu det till tänker man såklart? Hur gick det till att världens största töntar och omusikaliska pojkar blev så stora? Ja, det är väl något av ett mysterium... Men en sak är säker, bakom allt skinn och coola tröjor var "The Ramones" genier! Släng ihop ett riff bestående av två-tre ackord, simplare än vilket ACDC-riff som helst, skriv en text om att vara en rebell och skapa oreda och krydda med ett klassiskt yllemössa-komp. Där är receptet på framgång! Många band har förstås försökt efterskapa detta, och troligen lyckats mycket bättre med det än vad "The Ramones" gjorde, men ändå har de inte slagit igenom. Varför inte? För att "The Ramones" var först, och i de allra flesta fall är det viktigast! 
Låtan här nedan är deras allra första och följer låtreceptet till punkt och pricka. Simpelt, enkel text, trist i längden och alldeles, alldeles underbart! Enjoy!

The Ramones - Blitzkrieg Bop

Dagens Visa idag kommer tillägnas mina idoler och förebilder inom låtskrivande, riffrockarna från Göteborg; Mustasch! För en tid sedan köpte jag en platta av detta band. Skivan var kickass rakt igenom och jag antog ett det var en nyare produktion, det visade sig att det var deras debut! Jag har nu också lyssnat igenom deras stora genombrott från 2007, Latest Version of the Truth. Ja, jag är mållös! Skivan är ett mästerverk och den tog mig med storm. Efter Iron Maiden och Metallica ligger Mustasch på topp av mina idoler, och det är inte en lätt föttjänad titel.
Nu ska jag komma in mer på låten i fråga. Det är den stora hitten ifrån Latest Version of the Truth och troligen Mustasch's största hit någonsin under deras än så länge korta karriär. Många kan säkert gissa vilken låt jag syftar på. Riffen är som vanligt störtsköna, solot är snyggt som fan och stråkarna för låten till oanade höjder. Let's listen to a peace from heaven!

Mustasch - Double Nature

Äntligen ett inlägg om bandet som förde samman rap och metal! Jag snackar såklart om bandet som inte var rädda för att säga vad dom tyckte, Rage Against the Machine!
För er som inte vet det så spelar jag i ett coverband på dessa genier. Vi kallar oss för "Power Of Rage" och medlemmarna är följande:
Aron Lahger Klarström - Sång, vars röst för övrigt är otroligt bra och skrämmande lik Zac de la Rocha!
Hampus Grönberg - Gitarr, stjärnan i bandet! Nej, jag skojade bara, men kul har jag!
Hannes Heinemann - Bas&backuppSång, helt nyskolad på detta instrument men lyckas ändå spela det med det med inlevelse och näst intill flefritt.
Linus Frykberg - Trummor, trummisar har alltid haft ett rykte om att vara lite galna, Linus håller dessa mått med råge! Galen man med galen humor, och samtidigt en väldigt skicklig trummis!
Detta band ska spela i Elsborgskyrkan på fredag (ligger bredvid arenen i falun). Kom gärna förbi!

Men tillbaks till hjältarna från USA. Det detta band har gjort kommer aldrig någonsin något annat band kunna återskapa. Tom Morello är ett musikaliskt geni och Zac de la Rocha skulle jag nog räkna till en av dom bästa textförfattarna i världen! Låten i fråga är väl säkerligen deras stora genombrott, låten som de blev förknippade med. Dom flesta känner nog igen den på ett par grova textrader i slutet av låten. Även fast texten är väldigt upprepande så är den inte tråkig och budskapet går fram, och att upprepa en textrad åtta gånger utan att den är tråkig är inte det lättaste kan jag intyga. Riffen är väldigt klassiska för den musiken som de spelar, hör man någon annan av deras låtar så vet man direkt att det är dem. Med andra ord, ett musikaliskt masterpiece som ingen hårdrockare i världen kan undvika!

Rage Against The Machine - Killing In the Name

Hampus drog iväg till Stockholm på spontankonsert, nu med Dream Theater som huvudband. Mycket trevlig kväll med mycket prog-rock. Nya band upptäkta och gamla band har fått sin storhet bekräftad. Med mig på konserten var Johan, Olle, Tommy, Max, Oliver, Anders och Alexander. Alltså bra sällskap också. Men nu till konserten.



Band: Unexpect
Betyg: 8/10
Kommentar: Jävligt häftig musik! Får all annan musik i hela världen att verka enformig, clowncore kallade dom det visst. Ovanpå allt spelade bassisten på en 9-strängad bas, vilket gjorde konserten desto bättre. Efter spelningen umgicks jag och dom stora pojkarna med medlemmarna bandet, som dessutom var riktigt trevliga! Tighta musiker, skickliga som fan, musik över det normala och trevliga... Sånna spelningar kommer man ihåg länge.



Band: Bigelf
Betyg: 5/10
Kommentar: Bra musiker, sköna låtar, cool stil och bra spelning. Inget att kritisera, dom gjorde allt det där bra, men det var absolut inget nytt. Bara klassisk Rock 'N' Roll, och det hör jag hellre Deep Purple eller Whitesnake göra än något nytt wannabe-band som också vill vara legender.



Band: Opeth
Betyg: 8/10
Kommentar: Än obesegrade! Opeth är favoriter live för mig med sin naturliga stil på scen och avslappnade mellansnack mellan låtarna. Dom körde dessutom lite gamla låtar samt några andra som dom inte kört på ett tag vilket förgyllde spelningen ytterliggare. Deras stora namn i rockvärlden gör sig förtjänt!



Band: Dream Theater
Betyg: 7/10
Kommentar: Vansinnigt tighta och otroligt skickliga musiker!! Men mer än så är det inte... Ingen överdrivet bra scenshow och inga riktigt bra mellansnack. Men deras musikalitet gjorde ändå allt värt det, för det var en syn man sällan skådar! Flera trumsolon blev det också och det var nog något av höjdpunkter på kvällen. Även dom totalt synkade solona mellan synth, gitarr och bas var väldigt häftigt att se! Men egentligen var det nog en ganska seg spelning...

En gång för länge, länge sedan, när tiden ännu var ung och teknologin var långt ifrån utvecklad, under de mörka tidsåldrarna, levde en mäktig trollkarl. Trollkarlens makt var enorm, han kunde nämligen få vem som helst att åstadkomma vad som helst, beroende på vad personen helst ville. Han kunde få smeden att skapa det finaste svärdet med endast ett slag med sin hammare, han kunde få bagaren att skapa mängder av bröd utan att använda några som helst ingredienser och han kunde få musikern att spela dom mest spektakulära melodierna på sin luta. Allt detta och mycket mer kunde trollkarlen skapa med enbart sina händer. Men trots att trollkarlen var mäktig var han ständigt hotad eftersom så många människor ville utnyttja hans krafter för sina egna behov. Trollkarlen kunde skapa lycka till alla, men han hade ingen makt att försvara sig. Därför var han ständigt på flykt.
En dag när trollkarlen färdades genom skogen blev han överfallen av banditer. Banditerna visste inte vem trollkarlen var och tog därför alla hans ägodelar utan att blinka. Trollkarlen protesterade såklart, men som straff för hans protester blev han knivskuren flera gånger av banditerna. Banditerna lämnade sedan trollkarlen ensam i skogen för att dö av sina skador eller ätas av de vilda djuren. I många timmar låg trollkarlen där och led, men han hoppades hela tiden att hjälp skulle komma. När han till sist insåg att hjälp inte skulle komma bestämde han sig för att det var dags för honom att ge upp sin makt. Han kunde inte röra sig i sina smärtor och han hade inga egna ägodelar kvar, därför tog han det som var han närmast till hands; en sten. Han samlade sina krafter och uttalade sedan en lång trollformel. Han slöt sin hand kring stenen och fokuserade alla sina krafter i den. Med andra ord, han överförde all sin makt och allt han kunde åstadkomma, till en liten sten som inte var större än en knytnäve. När all trollkarlens kraft var borta tog han ett sista andetag, stängde ögonen och slutade andas.
En flock vargar som hade känt lukten av färskt blod dök senare upp och slet trollkarlens kropp i stycken. En av vargarna råkade i sin iver äta upp stenen som trollkarlen hade i sin hand. Vargen var i många år en utmärkt jägare och alla varelsers största skräck, men även han dog en dag. Med djurets död försvann hemligheten om stenen i väldigt många år framåt.

På senare dagar, närmare bestämt år 1977, levde en ung man och gitarrist vid namn Eddie van Halen. Eddie var 22 två år och bodde i staden Passedena i USA. Hans största intresse var allt som hade med musik att göra, och hans favoritmusik var hårdrock. Han var ganska liten till växten, ingen som träffade honom kunde någonsin ana att Eddie tränade hårt flera dagar i veckan. Men det var inte hans kroppsbyggnad som var det första man lade märke till med honom, utan oftast var det hans stora frisyr. Eddie hade nämligen en stor svart hårman som ofta fick en att tänka på en svart björn. Hans klädsmak var också lite annorlunda mot de andra hårdrockarnas i trakten. De föredrog mest svart tröja och jeans. Eddie klädde sig ofta i tajta färgglada linnen med skrikiga mönster på och till det hade han oftast ett par svarta spandexbyxor. Eddies klädsmak var dock inget som störde många, han var en fantastiskt trevlig människa med mycket humor som folk alltid tyckte om. Eddie spelade också gitarr i rockbandet ”Van Halen” som han själv hade bildat tillsammans med sin storebror Alex van Halen som spelade trummor. Han brukade dessutom skriva många av låtarna till bandet. Men ibland när han inte kände sig tillräckligt inspirerad till sina låtar brukade han ta en akustisk gitarr och gå ut och sätta sig i naturen på en fridfull plats och spela i den friska luften. Det var precis det som hände på den här varma höstdagen i september. Van Halen var precis på väg att släppa sin första självbetitlade skiva, och de behövde mer material. Eddie hade därför som vanligt tagit sin gamla gitarr och gått ut, den här gången till en äng en bit bort ifrån staden. Ängen var ungefär lika stor som en fotbollsplan och var kantad med lövskog hela vägen runt. Alla trädkronor var färgade med höstens färger, röd, gul och orange och solen lyste med sitt strålande sken rakt ner på dom. Det gjorde att det lyste ner i skogen med dom vackra färgerna, med en snabb blick hade det nästan sett ut som om det brann mellan träden. Det hela gav en väldigt vacker omgivning runt om hela ängen. Trots att det var höst så var ängen fortfarande överfylld med grönt gräs. Det var en enda stor öppen yta över hela ängen, förutom på mitten där det stod en stor ensam sten. Eddie satte sig på stenen och lät fantasin flöda. Då hände något otroligt, melodin som han spelade var väldigt avancerad men ändå otroligt vacker och välspelad. Det var som ett otroligt solo, fast ändå i en melodislinga. Tekniken var också den otrolig, knappt så att Eddie förstod att det var han själv som spelade.
”Det här måste vi bara göra en låt av!” tänkte Eddie och sprang direkt hem till sin bror. Tillsammans skrev dom rocklåten ”Little Dreamer” som blev en älskad låt av både bandet och fansen.

Några dagar senare tänkte Eddie att han kanske kunde göra om det, han kanske kunde skriva ett nytt mästerverk, precis som han hade gjort med ”Little Dreamer”. Han gick ut till samma äng, men satte sig den här gången i gräset mitt på ängen och började spela. Det som spelades var bra, men det hade bara inte det där lilla extra som Eddie var ute efter. Han lade sig ned och funderade.
”Jag kanske kan få till något bättre någon annanstans…” tänkte Eddie, så han gick iväg till stenen som han hade haft sådan tur vid tidigare. Nu gick det bättre, Eddie lyckades fixa ihop ett riktigt bra och fastnande gitarriff. Han hittade också på en melodi till sången och skrev en text. Låten döpte han till ”Ain’t Talkin’ ’Bout Love” och den blev en av de mest älskade låtarna någonsin med bandet. Alla i bandet sa samma sak, ”nu har Eddie verkligen kommit igång med låtskrivandet!”. Senare bad de honom att försöka skriva en lika bra låt till, och självklart tänkte Eddie försöka.

Ännu ett par dagar senare gick Eddie ut på ängen igen, den här gången direkt till favoritstenen mitt på ängen. När han satte sig kände han något knöligt under sig. Han kollade vad det var och såg, en sten. Eddie lyfte upp stenen för att flytta på den och så fort han hade den i sin hand kände han sig plötsligt väldigt varm och lycklig inombords.
”Konstigt” tänkte han och började titta lite närmare på stenen. Den var röd med vita nyanser och den hade också spår av svarta fläckar. Den var rund och ganska ojämn, men inte vass eller kantig på något sätt. Till storleken var den ungefär lika stor som en knytnäve, och den var mycket skön och vacker att titta på. Det tycktes inte riktigt som om den hörde hemma på ängen, som om den borde vara någon helt annanstans.
”Äsch, det är ju bara en sten.” tänkte Eddie och slängde iväg den för att kunna koncentrera sig bättre på musiken, men precis som förut så kunde han inte hitta någon inspiration till en riktigt bra låt. Han försökte och han försökte men han fick bara inte till det. Då kom han att tänka på det, stenen!
”Kan det vara anledningen till att jag har skrivit dom här bra låtarna?” tänkte han. Han gick ut på ängen, hämtade tillbaka stenen, lade den bredvid sig och försökte igen. Nu började det låta riktigt bra igen. Fantastiska solon dök upp i Eddies fingrar och hans fantasi började flöda. Det var som om en helt ny musikalisk förmåga hade nått honom.
”Det är stenen!” utropade Eddie i förtjusning. Men vad skulle han göra nu? Han kunde ju inte lämna stenen här, han var ju tvungen att ha den och han ville kunna använda den på spelningarna också. Men hur skulle han lösa det? Då fick han en idé. Han sprang hem, den här gången med stenen i säkert förvar i gitarrfodralet. Väl hemma letade han reda på alla pengar han kunde hitta och gick sedan ut till sin gamla röda pickup. Eddie hade fått bilen som present på sin 18-årsdag av Alex, redan då var den i dåligt skick. Eddie hade dock aldrig haft råd att fixa i ordning den ordentligt och han hade helt enkelt inte hjärta att göra sig av med den. Därför använde han den inte så ofta, men när han väl gjorde det så blev det aldrig några korta sträckor. Den här gången satte han in nyckeln i det rostiga låset och började köra i riktning mot New York.

I många timmar körde han och till sist kom han fram till New York, Nordamerikas största stad.  De stora skyskraporna sträckte sig högt över de tillsynes små bilarna på gatorna. Trottoarerna var överfyllda med folk och överallt kunde man se gula taxibilar. Nu var det inte för att titta på den stora staden som Eddie hade kommit, han hade ett mål. Han fortsatte mot Manhattan och efter att ha letat reda på en parkering fortsatte han sin resa till fots. Till sist hittade han stället han sökte efter, en liten källare i ett litet avskilt kvarter. Utanför satt en skylt med texten ”Gitarrverkstad” på. Han gick in och där inne fann han en man i 40 årsåldern som satt och mixtrade med en gitarr, en man som han redan kände vid namnet Lester William Polfus. Lester var en ganska storbyggd man som var mycket musikalisk. Oftast hade han på sig svarta byxor och han bar alltid en enkel brun skinnväst. Han hade stora buskiga ögonbryn och under det, väldigt djupa ögonhålor, ibland kändes det nästan som om man tittade in i en tunnel när man tittade in i hans bruna ögon.
”Goddag, på dig Les!” sade Eddie med ett leende när han såg sin gamle vän.
”Eddie, min vän!” utbrast Lester när han såg vem det var som hade kommit in i hans butik. Han reste sig upp och gick fram till Eddie för att omfamna sin vän. Efter att ha välkomnat Eddie och bjudit honom på middag frågade Lester:
”Så Eddie, vad för dig till New York?”
”Jag är här för att be dig att skräddarsy en helt ny gitarr åt mig. Jag vill också att du krossar den här stenen och sätter in den i gitarrhalsen.” Eddie lade fram stenen. Lester observerade den noga och sade sedan självsäkert:
”Klart att jag kan ordna det här åt dig min vän, men du måste nog betala mig en viss summa för arbetet också.”
”Jag ber dig inte att göra det gratis, jag kommer självklart att betala dig väl.” sade Eddie och lade fram alla pengar han hade.
”Bravo! Då får du faktiskt ursäkta mig men jag har en gitarr att tillverka. Kom tillbaks om ett par dagar så ska jag ha den klar.” sade Lester med ett menande leende.

Ett par dagar senare återvände Eddie till källaren. Han hade tillbringat sina dagar i New York och sett några av dom nya banden som just hade dykt upp där, varav ett ganska okänt som kallade sig för Aerosmith. Nu skulle han hem och spela in skivan med Van Halen igen.
Han gick in till Lester och det första han såg var en helt ny och otroligt välgjord gitarr. Kroppen var helt guldfärgad och på baksidan av den svarta halsen var det små spår av rött. Högst upp på huvudet hade Lester skrivit sin signatur. 
”Tycker du om den?” frågade Lester med förväntansfull röst. ”Jag tillverkar den här sortens gitarrer tillsammans med gitarrföretaget Gibson, den här modellen kallar jag för Les Paul, döpt efter mig själv förstås."
”Den är… Perfekt!” sade Eddie. ”Kan du packa in den? Jag måste skynda mig tillbaks till Pasadena och testa den med bandet. ”
”Självklart.” svarade Lester. 5 minuter senare satt Eddie i bilen med gitarren bredvid sig på väg tillbaks till Pasadena.

Några dagar senare befann sig hela bandet Van Halen i en studio för att spela in den nya skivan. Grejerna var uppsatta och allt var redo för inspelning, men precis innan de skulle börja sade Eddie:
”Vänta lite, jag ska visa er en sak.” Han plockade fram den nya Gibsongitarren och kopplade in den i förstärkaren. När han greppade tag i halsen kände han hur värmen spreds igenom kroppen och fingrarna igen, precis som det hade varit den där dagen på ängen. Sedan spelade han, som han aldrig hade spelat förut! Ett solo, så avancerat och otroligt att ingen någonsin skulle kunna återskapa det med samma talang som Eddie! Efter att ha fortsatt med solot i ungefär 2 minuter tittade han på resten av bandet. Alla bara satt och gapade, totalt förbluffade över vad de just hade sett. Med ett flin frågade Eddie vad de andra tyckte även fast han var ganska säker på svaret. Svaret var att solot var så otroligt att de borde skapa en hel låt kring det, de kunde ju inte beröva världen på något så fantastiskt. Så de satte sig ner på plats i studion och skrev en låt. De andra i bandet tyckte att Eddies solo var som ett stort, starkt och skoningslöst vulkanutbrott, och därför blev låten betitlad ”Eruption”. ”Eruption” är idag ett av de mest välkända gitarrsolona i hela världen och den har inspirerat väldigt många människor till att börja spela gitarr. Redan när skivan släpptes fattade folk hur fantastisk den och alla andra låtar var, och därför sålde skivan 15 miljoner exemplar redan första året och idag har den nästan sålt 40 miljoner. Självklart förstår man att Eddie var nöjd med alla otroliga låtar som han hade skapat på skivan, men han avslöjade aldrig hemligheten med den mystiska stenen.

Av: Hampus Grönberg

Gjorde på svenskan, lika bra att lägga upp den.

Man kan väl säga att det krävs en HEL DEL lyssnande för att förstå det coola i den här låten! Första gången jag hörde den blev jag seriöst livrädd! Kolla bara på videon, korsfästa lik, brinnande kors, torterade kroppar, döende människor som rullar mot varandra, fårhuvuden spetsade på pinne och mitt i alltihop står fyra blodiga, vitmålade män, alla helt klädda i svart och alla med ett ansiktsuttryck som skulle skrämma skiten är vilken galning som helst. Den som inte blir rädd av det första gången måsta ju ha nåt fel! Men efter ett antal gångers lyssnande börjar man lyssna till dom hårda noterna som slåss mot gitarrerna i bakgrunden, och det låter faktiskt inte helt fel. Numera som hardcore-metalhead har min dåvarande skräck förvandlats till extas. Det sinnessjuka sättet att göra videon på är ju faktiskt helt galet coolt, bakom ridån. Och trots att alla i bandet är starkt troende satanister så måste jag ändå säga att sättet dom skriver låtarna på och hur dom fullständigt utklassar allt annat som har kallats tungt är väldigt imponerande. Låten i fråga följer konceptet bra. Hårt, tungt, sinnessjukt, mörkt, ondskefullt, snabbt och helt galet coolt!
Jag blir dock inte förvånad om jag är den enda som kan acceptera den här musiken, jag förlåter vem som helst.

Gorgoroth - Carving A Giant

Här har vi en riktig rock-anthem! Mycket skit med stämningar, polisanmälningar och pmrc har W.A.S.P. fått stå ut med för denna låt... Men det måste ju ändå vart värt det, eller hur? Den är ju så galet bra liksom!  Titeln är ju så metal så att det bara ringer i öronen när man uttalar den, och sånna titlar dyker inte upp ofta faktiskt. Faktum är att dom titlarna är ganska försvunna från musikmarknaden. Vad hände? Det är ju den här typen av låtar som värvar oss fler metal-heads. Men å andra sidan så är det väl ganska lätt att förstå varför folkhemmet försattes i chock när låten släpptes.
Ännu en intressant anekdot är att låten släpptes 1984. Någon som känner igen det året?

W.A.S.P. - Animal (Fuck Like A Beast)

Allas våran Lemmy! Som bassist, sångare och ledare över Motörhead, trogen knarkare och alkoholist, bidragande skapare av Metal och med sin eviga förtjusning för "Sex, Drugs and Rock 'N' Roll" kan man väl säga att kraven är stora på denna legend när han skriver sin sjävlbiografi. Och det kan jag säga, kraven infrias och överträffas med råge! En av dom bästa böckerna jag har läst som verkligen ger en inblick i en riktig Rockares liv och vardag. Lemmy Kilmister har gjort allt för att leva upp till rockmyten skapad omkring honom och lever verkligen hundra procent av rock-livet. I detta mästerverk berättar han med mycket humor om rockens födelse, livet som rockstjärna, charmen med droger, musikrörelsen i England och hejdlöst roliga anekdoter från allt som har med rock att göra. Såklart får man även veta mycket om det självklara bandet Motörhead som jag själv haft äran att se en gång, som för övrigt är ett otroligt bra live-band!

White Line Fever är en klassiker att läsa för alla hårdrockare i världen men även en jättebra bok att läsa för alla icke headbangers där ute som kanske vill ha en lite lektion i Hårdrock. Den är fylld av oförglömliga citat av stjärnan själv och även otroligt mycket humor som sagt, och det gör den till en bra bok för vem som helst.

LONG LIVE LEMMY!!!