AHA! Han var slayer-fans! Därför slaktade han barnen på dagiset!

Moralpanik, ett ord som både har missbrukats och glömts bort genom tiderna. Jag råkar dock veta av stensäkra källor att inte alla i vårt avlånga land vet vad ordet innebär, så det tänker jag med den här krönikan berätta. Jag ska berätta för er om hur Sveriges regering genom åren har försvarat moder Svea från otrevligheter, hur man har ställt band inför rätta eftersom bandens musik enligt vissa har haft förödande påverkan på ungdomar och varför vissa människor tycker att hårdrock är den hemskaste och värsta musiken i världen.
Vi börjar med ordet ”moralpanik”. Som hårdrockare har jag genom åren lärt mig vad det betyder, men för er som inte vet ska jag förklara nu.
Ordet ”moralpanik” såg solens ljus första gången 1972 då en sociolog i England letade efter ett begrepp som han kunde använda för att beskriva reaktionerna som hade följt av de nya ungdomsmodena punk och rock. Fenomenet i sig är däremot betydligt äldre, t.ex. 1938 när Astrid Kindstrand var första kvinna att läsa nyheter i Sveriges Radio och sedan fick utstå en våg av protester som ledde till att hon tvingades säga upp sig. Eller ännu tidigare när dansbanden just hade drabbat Sverige och landet var fullt av föräldrar som gick runt och klagade över hur absolut hemskt det var att deras ungdomar gick ut och dansade om kvällarna och sedan kanske drack en öl vid sidan av dansgolvet!
Alltså, moralpanik handlar mest om en skräck inför det okända och hur man i panik försöker försvara sig mot det. Som ni nog förstår så har hårdrocken, som för många är något helt okänt, fått ta emot många smällar från detta.

Så vad är det som har gjort att hårdrocken har blivit så pass utsatt? Är det så att det startar kräkreflexer på folk när de känner ett skönt gung mellan trummor och bas? Eller är det den distade gitarren ovanpå det hela som gör hårdrocken totalt outhärdlig? Troligen ingen av de två, utan det är nog bara så att folk är helt säkra på att hårdrocken är livsfarlig och tillslut kommer leda till Jordens undergång. Det är klart att med texter om våld, sex, alkohol och droger är det alltid någon som tror att det påverkar folk illa, men kan det verkligen vara så att människor blir våldsamma av något som de har hört en sångare skrika ut i en låt? I de flesta fall är ju faktiskt texten i princip ohörlig. Men som sagt, lägger man ett lupp-öga över låttexten så är bandet säkert jättehemsk för vem som än lyssnar. Det har till och med gått så långt att rockstjärnor som Frank Zappa, Twisted Sister och Dismember har blivit förhörda i domstol för att försvara sin rätt till sin musik. Till många människors lättnad har dock aldrig någon blivit dömd, och med tanke på den extrema bristen på bevis som alltid ligger i grund för det hela tycker jag inte att det så konstigt.

Något annat jag lagt märke till är hur man tidigare i världen har blåst upp det faktum om en brottsling lyssnar på hårdrock, och gjort det till anledningen till brottet. Jag menar, hur många gånger har man inte sett löpsedlar i Sverige som ”42-årig Irakier mördar 5-åring.”. Är mördaren svensk är det ingen som bryr sig, men är han invandrare är själklart det anledningen. Samma sak har det varit, och är ofta än idag, med hårdrock.
För att citera en självsäker åklagare på 80-talet:
”AHA! Han var slayer-fan! Därför slaktade han barnen på dagiset!”
Fattar ni vart min irritation ligger?

Sen kan jag ju inte säga att jag är förvånad när en morsa till en 13-åring stämmer Ozzy Osbourne när 13-åringen har tagit livet av sig efter att ha hört Ozzys låt ”Suicide Solution”. Sådana där händelser är ju helt klart en god anledning till att ogilla hårdrock och se det som en musikstil som fördärvar människor, men enligt mig är det inte artistens fel om ett fans ser en låttext lite mer seriöst än vad som kanske var menat från början. Som musiker kan jag säga att efter en livstid med hårdrock och textläsning har jag märkt att låttexter inte alltid är 100% seriösa.

För att sammanfatta det hela så kan vi väl säga att det egentligen inte finns någon anledning att använda hårdrocken som måltavla så fort det händer något mord eller liknande, men det kanske är det som är grejen. Det kanske är just ovetandet som gör folk så rädda för hårdrocken, för visst är det alltid lite skrämmande med sånt som man inte förstår. Men icke desto mindre, hårdrock påverkar inte människor illa, Ozzy är inte ute efter att tonåringar tar livet av sig, kvinnor kan visst läsa nyheter i radio och dansband förstör inte generationer! Inte enligt mig i alla fall…

Av: Hampus Grönberg

Hur mycket vi än skriker och svär åt priserna så betalar vi ju alltid ändå, eller hur?

Nu har jag tagit mig en liten titt på biljettmarknaden, kollat på intervjuer och sånt, och det ser ju inte så bra ut. För att gå rakt på sak så är det ett för jävla ruttet system vi har nu! Förut handlade spelningarna om att folk skulle få se sina favoritband och få den bästa kvällen i sitt liv, och det till ett helt okej pris. Nu mera verkar det bara vara för att dra in pengar till arrangörerna. Som alltid så tänker jag dra en jämförelse med Metallica. Året jag föddes, 1993 kostade en biljett till Metallica i genomsnitt 250 kronor. Dom biljetterna som jag nu har inhandlat kostade 1000 kronor styck och var då dessutom en bit under det vanliga inköpspriset! Fyra gånger mer än för 15 år sedan! Tiotusentals biljetter säljer slut inom loppet av ett par minuter, och sedan kan man ändå hitta tusentals på andrahands marknaden till hutlösa priser. Som om inte detta vore nog så bjuder vissa företag ut biljetter till skyhöga priser redan innan dom officiellt släppts! Hur har nu detta gått till? Jo, det är nämligen såhär att det har smugit sig in stora snikna pengatjuvar i den trogna musik som vi kallar "hårdrock". Sådana som utnyttjar våran trohet till våra favoritband. För hur mycket vi än skriker och svär åt priserna så betalar vi ju alltid ändå, eller hur? Och att utnyttja det är enligt mig otroligt nedrigt!

Det är inte bara priserna som är felet på systemet, det är inköpandet. Förut köpte man biljetter i butiker. Ett antal butiker i fick ett visst antal biljetter som dom bara kunde sälja ut till dom som först kom dit och köpte. Nu mera sköts all biljettförsäljning via Internet, och därför kan det sitta upp till 400 000 hårdrockare vid datorn i väntan i samma sekund som biljetterna släpps. Alla trycker samtidigt på köp-knappen och hoppas få en biljett till en konsert som tar 50 000. Det är också vanligt att en som vill ha 2 biljetter köper 6 för att sedan sälja vidare 4 stycken dyrt i andra hand. Alltså tar dom första 5000 köparna 30 000 biljetter! Det är inte rättvist köpande, det handlar bara om tur! Sen får dessutom fanklubbarna till banden som spelar flera tusen biljetter att sälja till medlemmar. Som märks så blir det väldigt få biljetter kvar till dom trogna fansen som bara vill se sina idoler spela.

Det finns dock hjältar ute i världen. Under två ganska nyligen genomförda In Flames-spelningar kunde fansen glädjas åt att det fanns fullt officiella t-shirtar för 100 kronor styck, en dumpning på 200 kronor per tröja! Varför gjorde då In Flames detta hjältedåd som kostade dom så stora pengar? Jo, för att rädda många fans som knappt hade råd med att gå på konserten. Om bara alla andra band ville följa deras spår... En sak är säkert, när det handlar om att hjälpa fansen så är In Flames våra svenska förebilder!

Så hur ska man göra för att lösa den här krisen? Först och främst så borde man göra något åt andrahandsförsäljningen, och där tycker jag faktiskt att en ny lag är på sin plats. Inte som förbjuder andrahandsförsäljning utan som förbjuder andrahandsförsäljning till överpris. Då skulle man få bort dyra företag som Biljettshop, 1biljettnu och slutsålt. Dessutom skulle privatpersoner inte heller köpa så många biljetter, och då får alltså dom riktiga fansen mer tillgång till biljetterna. När man däremot tittar på den dyra försäljningen i första hand så finns det nog inte så mycket som man kan göra, utom möjligen att hoppas på att priset inte ska höjas ännu mer. Och klaga på dom redan höga priserna. Tänk efter, om 400 000 hårdrockare allihop klagar på dom alldeles för höga priserna, skulle inte priserna sänkas då?

Så finns det ju alltid den rekommenderar politiker-lösningen, strunta i favoritbandet och spara pengarna istället. Kanske låter som en smart lösning för en politiker men sanningen är att så kommer verkligheten aldrig se ut så länge det finns fans.

Av: Hampus Grönberg

För dom flesta räcker det inte med att bara ha långt hår, det måste vara "true" också

Här kommer en krönika baserad på ett väldigt intressant diagram jag såg rätt nyligen, skapat av Jason Fisher. Diagrammet jämför Metallicas skivor med bandmedlemmarnas hårlängd under skivinspelningarna. Likheten mellan linjerna i diagrammet är nästintill skrämmande. Är det faktiskt så att ju längre hår man har, desto bättre hårdrock skapar man? Egentligen så vore väl det inte så konstigt. Långt hår har ju alltid varit starkt förknippat med hårdrock, och bland dom största hårdrocksbanden ser man väldigt sällan hår ovanför axlarna. Men att långt hår förbättrar låtskrivandet har jag ändå lite svårt att tro på.

Metallicas medlemmar har bytt frisyrer grundligt nästan varje album, och kvaliteten på albumen har varit nästan lika skiftande. Diagrammet visar hur dom tidiga plattorna håller hög kvalitet, liksom hårlängden. Vid "...And Justice For All" och "The Black Album" sjunker skivornas betyg en aning, troligen pga. att några av medlemmarna har hittat vägen till en bra frisör. Sedan till "Load" och "Reload" sjunker skivornas betyg en bra bit, då är bandet mycket inne på grunge och den alternativa rocken och därför bär hela bandet en frisör som knappt når ner till öronen. På senare år låter Kirk Hammet håret växa ut och därför blir också följande skiva bättre. När sedan den extremt långhåriga bassisten Robert Trujillo går med i bandet 2004 ökar medelhårlängden i bandet och man kan då också spåra en försiktig uppgång i skivkvaliteten.  

En annan intressant händelse där håret har haft stor betydelse var när bandet Bullet letade efter en ny bassist. Efter flera sökande valde dom tillsist Adam Hector, en kille med dåliga erfarenheter på bas men med en hårman som är värd att dö för. Lära sig spela kunde han ju göra sen, med tanke på håret så var han ju säkerligen en naturbegåvning.

Fattar ni vad jag menar? Visst blir man lite förvånad över hur hår och hårdrock hänger ihop. Nu menar jag inte att det är något nytt, hår och rock har ju alltid hängt ihop, ända sedan The Beatles charmade till sig hela världen med sin nya, vilda musik och galet långa luggar tills idag då långt hår är en standard för att man ska accepteras fullt ut som hårdrockare.

Långt hår är inte bara en fördel för att kunna få till ett bra headbang, det ger också status. Har man lite päls på skallen visar det att man inte är nykomling till hårdrocken utan att man faktiskt har varit med på tåget ett tag och därför förtjänar lite respekt bland dom som inte riktigt har hittat sina platser. Hur töntig den liknelsen än må vara så fattar ni poängen. Hår och rock hör ihop och kommer alltid att göra det. Det är klart att det finns några nya hårdrockare som använder hårförlängningar men hur kul är det? För dom flesta räcker det inte med att bara ha långt hår, det måste vara "true" också. Och det är den ärligheten som gör metal unikt.

Av: Hampus Grönberg

I stort sett varje människa i världen spetsar ju öronen när dom hör textraden "God Hates Us All!" skrikas ut.

Enligt sidan wikipedia är satanism en filosofisk och religiös rörelse som grundar sig på ett aktivt ställningstagande för satansfiguren. Historiskt har begreppet använts i nedsättande syfte om kristna och påstådda häxor som anklagats för att ha ingått ett förbund med djävulen. Nu för tiden uppfattas satanism oftast som djävulsdyrkan.

Enligt samma sida är hårdrock samlingsnamnet för musik dominerad av elgitarr och med mycket bas. Texterna innehåller ofta olika referenser till mörker och ondska.

Så hur har nu dessa två blivit knutna till varandra? Jag ska såklart inte neka att många band som till exempel Slayer, Marilyn Manson och Alice Cooper har texter som till stor del handlar om döden, gud, djävulen och en massa annat men betyder det att dom är så i vardagen? När Slayer år 2001 släppte skivan "God Hates Us All" är det väl inte så konstigt att det blir mycket snack men i flera intervjuer med Slayer säger dom att det bara är skivans titel. Tom Araya, sångare och bassist i Slayer som själv haft en katolsk uppväxt menar att även fast låtarna i skivan har grymma titlar betyder det vät inte att dom är seriösa. I stort sett varje människa i världen spetsar ju öronen när dom hör textraden "God Hates Us All" skrikas ut och det är ju själva grejen med metal, att få människor att lyssna. Väldigt sällan har texterna mer betydelse än så. Sen om inte alla gillar det är en annan grej. Så när band står på scen och leker med tankar om monster och djävulen så är det oftast bara en del av deras scenpersonlighet. Men detta betyder ju knappast att dom är satanister.

Det är som Iron Maidens låt "The Number Of The Beast". När dom kör låten så är det väl ingen som tar texten på fullaste allvar? Att dom faktiskt är satanister och firar till djävulen genom den här låten.

Sista raderna ur The number Of The Beast

I'm coming back I will return
And I'll possess your body and I'll make you burn
I'll have the fire I'll have the force
I'll have the power to make my evil take its course

Visst... Om man tar alla texter som existerar bokstavligt så skulle väl till och med band som Aerosmith och KISS kunna uppfattas satanistiska (för er som inte vet så är Aerosmith och KISS väldigt snälla metalband). Men om man tänker så, så skulle man nog kunna få det att verka som om bibeln är skriven av djävulen. Men eftersom ingen starkt troende kristen skulle kunna tänka så, så kommer väl hårdrocken att fortsätta hållas undan från ungdomar i skräck från att dom ska bli satanister. Eller, som jag själv tror, religiösa håller sina barn undan från låtar som har med religion att göra eftersom det kanske skulle få dom att förstå att det inte verken finns någon djävul eller gud.

Av: Hampus Grönberg